Drömmen om dej

Kapitel 6 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

DRÖMMEN OM DEJ

I kvällarnas ensamhet
och nätternas tysta timmar,
när månen går blek över mo och vret
och Orion flammar och glimmar,
då bruka drömmarna stiga
ur djupen och hälsa mej.
Och den vackraste drömmen bland drömmarna
är drömmen om dej

Och allt som jag önskat, allt
jag längtat i denna världen
har formats i din gestalt
och lyst ur mitt drömlands gärden.
Nu nalkas min natt, nu nickar
drömmarnas Gud mot mej.
Och den vackraste drömmen bland drömmarna
är drömmen om dej.

(1929)

UNDER HÄGGEN

En kväll när häggen blommade
då satt jag under den
och såg dig gå din väg förbi
i sällskap med din vän.
Det skymde och jag kunde
ej se ditt ögas glans,
men hörde att han sade
att vackrare ej fanns.

Allt blev så ljuvt och skymningen
gled över mig så mjukt.
jag glömde nästan att mitt bröst
var rosslande och sjukt.
Jag log och våren gav mig
sin gröna rikedom,
och över mig stod häggen
med tunga, vita blom.

]ag log mot skyn och stjärnorna,
mot skogen och mot allt,
som smalt ihop och kysste mig
i form av din gestalt.
Och närmast hjärtat värmde
ditt ögas milda glans.
Jag såg den ej, men visste
att vackrare ej fanns.

(1931)

STRANDBEGRAVNING

Vårt kärleksskepp försvann i morgondiset
men vi stod övergivna kvar på stranden
och spretade med tårna uti sanden
för evigt skovlade ur paradiset.

Dovt sjöng en brusten snäcka. Sanden brände.
Men luften kylde. Videts grenar skälvde.
Och över kustens gråa klippor välvde
en himmel som vi endast flyktigt kände.

Men pilsnabbt flög vår längtan ut på havet
där skeppet gled mot obekanta länder.
Och fumligt tryckte vi varandras händer.
Och det som dött blev än en gång begravet.

(1939)

RÖKARNA SLOCKNA

Rökama slockna. Och allt blir stillt.
Blott molnen sväva över
gläntan där gräset växer vilt
bland rosling och sötmig klöver.

Rökarna slockna. Men glödgat het
känns elden i hjärtat bränna.
Du som är min i evighet
var finns du en kväll som denna?

(1943)

OM DEJ

Moarna sjöng om dej.
Skogarna sjöng om dej.
	Sjöng sin mumlande
		ekosång;
sent om kvällarna
dovt bak hällarna.
	Skuggan i dalen
		blev djup och lång.

(1943)

MINNET

Mörkt av melankoli
strök minnet förbi.
	Av dej.
	Om dej.

Mosstuvan grönskade.
Hemligt jag önskade
	famna och äga dej.

Sjungande gick du en annan stig.
	Långt från mej.
	Mil från mej.

(1943)

EFTERÅT

Det ärras i själen där smärtan har rivit
och brun växer mossan på stigen vi gick.
Men sent ska jag glömma de ord du har skrivit
och ömt vill jag gömma den hälsning jag fick.

Visst känner mitt hjärta hur väl jag behöver
ditt sällskap när sommarn går grön genom byn.
Det viskar av minnen ur vallmo och klöver
och högre och blåare välver sej skyn.

Men ingen ska veta hur svårt jag har lidit
och ingen ska räkna de steg som jag gått
i sömnlösa nätter då såren har svidit
och blicken beslöjats av dimma och grått.

Det surrar av humlor det glänser i solen
av sländor och fjärlar och vingade flyn.
Och surret påminner om fladdret av kjolen
den kväll du gick bort ifrån torpet i byn.

(1943)

SOM DÅ

Isen skall lossna från grenarna.
Myran skall kräla på stenarna.
	Göken skall gala,
	gäddan skall slå
och vågen skall skölja mot hällarna.
	Men inget skall tala
	så ljuvligt som då
vi möttes de tidiga kvällarna.

(1943)

ELDEN

Då tände jag en eld
där furan nyss var fälld.
	Den värmde dina händer.

Hur underbart det var
att hos dig dröja kvar
	och sköta ris och bränder.

Det hände ej i går.
Jag var blott tjugo år.
	Och du var mycket yngre.

Då var det ljuvt och gott.
Nu är allt aska blott
	och mörkare och tyngre.

(1947)

OM KÄRLEKEN

Om kärleken är mycket sagt.
	Och ännu mera skrivet.
För kärlek tog jag mej i akt.
	Men snart blev hjärtat rivet.

Jag plockade så röd en ros.
	Den har så vassa taggar.
Nu flyger kvällen snabbt sin kos
	bland bägare och kuggar.

Jag dricker för min kärleks skull
	och för den frid jag saknar.
Och varje gång jag stupar kull
	i ångestsvett jag vaknar.

Då flyr jag åter i min nöd
	till bägare och kaggar.
En skål för dej du ros så röd
	som här så vassa taggar!

(1947)

DEN STORA KÄRLEKEN

Jag läser i en bok
om Den Stora Kärleken,
som räcker från Nu till Evigheten.
Så här i ensamheten
försöker ju en tok
att glömma både gallan och smäleken.
Men hjälper det en särling om han ändå visste allt
som om kärleken finns präntat och skrivet
när aftonen står ödslig och det pustar vinterkallt
och hans hjärta är sprucket och rivet.

(1947)

I JULIS TID

Blåsten går mjuk genom alarna
	och grön står björkarnas lid.
Här i de lummiga dalarna
	andas jag ro och frid.
Här är det dallrande stilla.
Här är det onda en villa.
	Här är det nära till jordens bröst
till kråkris och ögontröst.

Glittret står högblått på sjöarna
	och gul år hjortronens myr.
Från uddarna och från öarna
	vinkar små äventyr.
Här tar det gröna och mjuka
kål på det unkna och sjuka.
	Hår slår dungen en lövig krans
runt slåndornas skimmerdans.

Tanken går vilse med skyarna
	och drömmen går bort sej på mon.
Slåttern gör intåg i byarna
	och skuggan står tunn vid bron.
Här vill jag sola min panna.
Här vill jag dröjande stanna.
	Här vill jag slutas i julis famn
och viska en älskads namn.

Kommer du kära till hagarna
	så är jag i asparnas dal.
Där vill jag ligga om kvällarna
	friad från tvång och kval.
Där vill jag tryggas av suset.
Där vill jag höra i gruset
	lätta små fotsteg på sommarens stig.
Kom ty jag väntar på dig!

(1947)

KÄRLEKEN

Kärleken är som en fågel.
Kärleken är som en vind.
	Vingsnabbt den rör vid ens hjärta.
	Flyktigt den smeker ens kind.

Kärleken sökte jag länge.
Kärleken kände ej mig.
	Oväntat, utan ett varsel,
	kom den en afton till mig.

Kärleka fyller mitt hjärta.
Kärleken värmer min kind.
	Sjungande blev den min fågel.
	Susande blev den min vind.

(1947)

102.

ROSORNAS KRIG

Och riddaren föll på den gröna hed.
Och skövlad blev klanens borg.
Men ingen tiggde om nåd och fred
fast hjärtat värkte av sorg.

O vita ros! O ros så röd!
Vem blöder för dig i dag?
Vem blottar sitt bröst för lans och död?
Sin hjässa för klubbans slag?

Men jag drömmer ibland om det rosornas krig
som vinnes av kärlekens gud
— då rymden försilvras av änglarnas sång
och riddaren famnar sin brud.

(1954)

NÄR HÖSTEN I DALARNA RIDER

Och kärleken har väl sin hemliga stig
när älskande flyr till varandra.
	Jag flydde till dig.
	Du flydde till mig.
Och stigen var ljuvlig att vandra.

Men årena siktar sin silverne snö.
Och eldarna slocknar omsider.
	Och blomma och rö
	skall vissna och dö
när hösten i dalarna rider.

(1954)

JORDENS FÅNGAR


Om paradisets ängar
låg öppna framför mej
jag skulle inte vandra dit
om du gick bort från mej.

Om helvetet låg öppet
och du låg i dess brand
jag skulle störta ner däri
om blott du tog min hand.

Men vi har bara jorden.
Och jordens fångar är.
Och du går där. Och jag går här.
Och muren taggar bär.

(1977)

HÄR

Här — i de snötunga skogarnas land.
Här — under månljus och norrskensbrand
spelar min kärlek
sjunger mitt hjärta
för dej.

Här — i de skälvande känslornas rum.
Här — där jag väntar förtrollad och stum
öppnar du dörren
kommer du kära
till mej.

(1977)