Rakt genom sommarn

Kapitel 2 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

I DE LJUVLIGA TIDER

Tro inte allt vad som sägs bort i byn.
Det mesta är slidder och sladder.
Lyss hellre till suset från granarnas bryn
och de flimrande sländornas fladder.
Ligg dåsig i gräset med nosen mot skyn
och gläds i de ljuvliga tider
då solen bronserar den gråbleka skyn.
Det höstas nog sen vad det lider.

(1956)

PÅ HEDENS GRÄS

På hedens gräs bak Gemons fjäll
halvt vaken halvt i dröm jag låg.
Jag märkte knappt att det blev kväll.
Försjunken i mig själv jag såg
mig vandra bort som molnen gå
och skifta form och lösas upp
i luft och vind och intighet.
Men myggen väckte med sin dans.
Jag drack ur termosen en kopp
och drog ett pipbloss eller två.
Och denna vackra sommarkväll
sken solen rodnande och het
på hedens gräs bak Gemons fjäll.

(1954)

SLÄNDANS LIV

Ingenstans fann sländan åter sitt bo.
Fladdrande flirrande lekte sig sländan fram.
Trollvingen glimrade.
Solskenet skimrade
dagen lång över gren och stam.

Först mot kvälln fick hon äntligen ro.

(1954)

RAKT GENOM SOMMARN

Det susar i lövet
i gräset i vassen;
det grönskar av sommar
det skimrar av sol.
Det surrar det prasslar
och allt blir ett fladder
av fjäril av slända
av flicka av kjol.
Och tranan trumpetar.
Och storlommen dyker.
Och stackmyran stretar
på larver och strån.

(1956)

DET VAR DEN DAGEN

Det var den dagen när fjäriln dog
och humlan kröp ner i jord
när den långbenta tranan mot söder drog
och molnet stod mörkt i nord;
den regntunga dagen då sommarns lid
blev plundrad av kråkan som
upplevde sin kraxande segertid
och den sollösa hösten kom.

(1954)

JAKTTID

Och jakttid var inne. Och älgen stöp.
Och anden dog i sin vik.
Och bytet blev styckat. Och blodet dröp.
Och jägarn kände sig rik.

Han har sitt gevär under senig arm.
Och ränseln käckt på sin rygg.
Och hjärtat slog friskt i hans breda barm.
Och stigen var känd och trygg.

Men hetsat tryckte ett djur i sitt snår
på jakt undan bly och död.
Det slickade febrigt sitt öppna sår.
Och tuvan blev varm och röd.

Och ilsket rev blåsten i ljung och en.
Och aspen fällde sin skrud.
Och skuggan förlängdes på rot och sten.
Och hösten sökte sin brud.

(1954)