Kapitel 8 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

Från Granlidens by
hörs ej knätt eller kny.
Där sova de alla ty timmen är sen.
Men jag går allen
under fullmånens sken;
mitt hjärta har varken lä eller ly.

På knastrande grus
mellan tigande hus
jag vankar omkring med så dunkla begär.
Vad ville jag här?
Vem sökte jag här?
Var väntar den kära i bävande rus?

Hur fåfäng min tro.
Hur vansklig min ro.
Det stiger en ångest så mörk i mitt bröst.
Men hjärta hav tröst
… nu här jag den röst
som lockar, som kallar från huldrornas mo …

(1950)

Varför suckar det i skogen?
Är ej barkbrödstiden slut?
Slagan spelar ej på logen
hungerns kvällspsalm som förut.
Varför suckar det i skogen?
Varför molar det på mon?
Blev ej dräpte svedjefinnen
prästvigd till den sista ron?
Varför suckar det, mitt hjärta?
Varför suckar hjärtat så?
Det är barn och blod av skogen
och kan skogens suck förstå.

(1954)

Det bor en sorg i denna skog.
Jag känner den förvisst.
Den sorgen är förtrolig nog
när man sin frid har mist.

Den talar inget blomsterspråk.
Den skänker föga tröst.
Den suckar tungt vid lid och stråk
med ångestmättad röst.

I tjärnens djup, i granens sus
i blommans doft den är.
Och jag som lämnat hem och hus
har fått den sorgen kär.

Och frågar, broder, du varför
så får du här mitt svar:
när hjärtats ljusa glädje dör
finns mörka sorgen kvar.

Den kan man tro och ty sig till
det räcker, det är nog
för den som gått sig trött och vill
i brustna livets skog.

(1950)

Över moarna rasslar en kärra.
Hjulen skriker av torka
och hästtrampet är opålitligt.

Hojtar en halvdrucken karl från framsätet,
trängs dussinet ungar på skitiga hösäckar?

Sjung mo,
prassla asp,
spring, mörke träknackare, över kådiga stammar!

(1934)

Svarte ryttarn galopperar förbi
och flygande holländarn hissar nödflagg;
dödsuret sjunger
och vampyren skrapar på fönstret.

Någon skrämmer mitt hjärta
någon går i mina kamrar med okända steg.

(1934)

Där ligger en hund begraven.

Låt honom ligga.
Gräv inte opp honom.
Det kan vara en vildhund.
En dingo.

Men där då
vad är det som ligger där?

Där ligger din ungdom.
Dina framtidsdrömmar.
Dina ideal.
Din röda framtidstro.

Kom låt oss gå härifrån.
Till det som lever.
Dit bort där det ännu brinner en eld.

(1974)

Morkullan skrek och ingen
	lyddes i daggens timma.
Morkullan skrek i ångest
	och ingen
	stod kvar och lyddes.
Ljudlöst hon sjönk och ingen hund
	kom att apportera.
Ingen apport och ingen
	som blåste i jägarhornet.
Allt var så tyst att suset
	villades bort i träden.

(1950)

Det spränger en skenande häst fram genom skogen. Det
står blodfradga omkring hans mun. Remtyg och betsel är
sönderrivna. Den ena stigbygeln är bortsliten. Han är utan
ryttare.

Vanvettig av skräck slår han ner allt i sin väg. Vildblommor
och tordyvlar krossas under hans hovar. Han kommer
inte längre ihåg vad som skrämde honom. Han har redan
glömt vem som sporrade honom. Han har ingen aning om
vart det här hän. Piskad av furierna störtar han blint mot
det okända.

Vem lyckas hejda hästens flykt? Vem vågar åter rida
honom?

Inte jag. Inte du. Inte drängarna vid ankdammen.

Men långt sedan hästen försvunnit står vi här fördrömda
och stirrar efter honom.

(1954)

Akta dig för prasslet i asparnas skog. Det lurar ett hot i
det. Blotta dig inte. Det siktar mot ditt hjärta. Lägg dig
inte på tuvan. Det väntar på att bedöva dig. Vänd dig
bort. Det pyr gift i prasslet. Huldrans gift. Och råets. Det
är för dig nätet spinnes. När du minst anar är du snärjd.
Lyssna inte. Det väser trolldom i prasslet. Vitrans trolldom
och Böjgens. Och du är inte tillräckligt stark. Det står inga
kvinnor bakom dig.

Fly. Fly för ditt liv. Fly ur asparnas skog. Lyssna inte.
Forska inte. Dröj inte. Fly. Spring. Glöm. Glöm att du en
gång tydde drömmens gåta. Glöm att du en gång kände snuddet
av fjärilns vinge. Glöm att du en gång såg blomman
öppna sin dörr.

Hys inga förhoppningar mer. Inget är som det var. Blomman
har fällt sina blad. Fjäriln har mist sina vingar.
Midsommarnattsdrömmen är slut. Puck är död. Titania är
död. Oberon är död. Kvar är endast hotet mot ditt hjärta.
Spring. Fly. Fly för ditt liv. Göm dig. Begrav dig. Från och
med nu är du den namnlöse. Den anonyme. Mannen utan
drömmar. Mannen utan kärlek. Den galleromslutne.

(1954)

Han irrar omkring i förvillande skogen
och sneglar åt märken i mossa och ris.
Han lyss till ett transkrik hör vinet av plogen
och sen är han ensam i tätnande dis.

Han trevar sig fram i den mörknande kvällen
och söker en stig som ej längre finns kvar.
Han kravlar sig opp på den översta hällen
och ropar ett namn men får inte ett svar.

Hans ansikte snärjes av grenar och lavar.
Och tuvorna hejdar hans ängsliga kliv.
Och unket slår pusten från myrhålens gravar
mot mannen som springer i skräck för sitt liv.

(1956)