Hemmavid

Kapitel 1 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

LANGT NOL I VÄLA

Langt bort i helvitta,
langt nol i väla
drar ja mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt bort i väla.

(1939)

LÅNGT FRÅN TORP OCH BY

Långt från torp och by,
djupt i lavgrå skog,
bränner skyttens eld
älgens länd och bog.

Och på enslig mo
smyger räv och lo.

Ur en bortglömd dal
stiger lappens rök.
Över fjällets skal
kretsar örn och hök.

På en starrmyrs fält
skriar tranan gällt.

(1939)

I ÖDEMARKEN

Här vilar ödemarkens ro
över frusna stammar på vintrig mo.

Haren kurar; och uvens ho!
stör ej jagande räv och lo.

Kallt och vasst glimmar månens ny.
Hit når ej väg från torp och by.

Allt är orört. Och nålvasst kall
går blåsten fram mellan gran och tall.

(1943)

PÅ GJENJEGJETGJEM

1

Vinter. Skare. Och kväll.
Stjärnljus och norrskensbrand.
Runt om: ett hav av fjäll.
Arktiskt land.

2

Lösrenen strövar omkring
skygg; omöjlig att fånga.
Sent, mot stelnade ting,
hörs han skrapa och stänga.

Vildmannen väcks till liv.
Drifter stiga och flöda.
Kramande om sin kniv
vill man slakta och döda.

Ingenting blir dock av.
Kölden krymper ens galla.
Mitt i ett tjälnat hav
står man, osedd av alla.

(1945)

DÄR BYGDEN SLUTAR

Här vakar uven.
Här flyger korpen.
Runt ödetorpen
står natten duven.

Här härskar skogen.
Här går ej plogen.

Bland skrovelbergen
går vilda räven.
Och tjärnets gädda
gör kast i säven.

Här slutar vägen.
Hit når ej husen.
Här stryker vargen.
Här seglar gjusen.

Här går ej plogen.
Här härskar skogen.

(1939)

HÄR

Här susar granarnas skog.
Här glittrar mörtarnas sjö.
Här rostar utgårdens plog.
Här bågnar metarens spö.

Här dallrar asparnas mo.
Här vindlar rävarnas gryt.
Här sjunker kvällen till ro
omgärdad av sägen och myt.

Här gungar rävlarnas myr.
Här grönskar fäbodens vall.
Här går ett äventyr
runt vakthundens midnattsskall.

(1943)

FURORNA SVARA

Här är jag hemma. Här skall jag bo.
Här vill jag vara.
Klagar mitt hjärta på enslig mo
hör jag furorna svara.
Furorna svara och suset går
genom själens lönnliga kamrar,
år efter är,
höst och vår,
hur oron än bultar och hamrar.

(1943)

PÅ TORPET

Det hörs ifrån myren en vemodig sång.
Det pinglat en skälla djupt inne på mon.
På torpet är tiden enformig och lång.
Och ingenting skingrar den dagliga ron.

Jag går här och väntar att något skall ske.
Men själen blir bara förlamad och tung.
Min blick är så slö att jag knappast kan se
att backarna rostas av kovall och ljung.

Vad är det för märkligt som finns bortom byn?
Jag borde nog gå över bergen en dag.
Men blåsten far tungsint i granarnas lav
och avståndet gör mig osäker och svag.

(1943)

VID BARNDOMENS SJÖ

Här har jag bott.
På sjön har jag rott.

Svårmodig drev jag på moarna
plockade odon på floarna
drömde mig het
om huldran som fanns
med sin hemlighet
någonstans.

Här, vid min ensliga sjö,
föddes jag; här vill jag dö.

(1945)

VALET

Och suset dog i skogen
som ljuset släcks en kväll.
Och det var steg till tjärnen.
Men mil till Gallo fjäll.
Hur lätt att bara sjunka
att sugas ner i dyn
och bli till ett med myren
som sträckte sig kring byn
och täckas helt av stråna
i starrens gula fäll.
Jag valde dock det andra
och gick till Gallo fjäll.

(1976)