Helmer Grundström

Min uppgift

Avsikter Arton författare om sina verk (1945)

1.

Jag är i skogen födder
bland berg och sjöar blå,
sedan blev jag nödder
att bo vid Fyriså,
Må kornet, rågen
på slätten frodas än så väl;
Till skogen, vågen
och bergen trår min själ.
Geijer (1841).

Poem

Är man född i skogen hör man skogen till: har man växt upp i staden är man stadsbo. Det gäller för var och en, inte minst för en diktare. Sen är det en annan sak att man kan acklimatisera sig, att man fått förmågan att leva sig in i andra miljöer och levnadsförhållanden. Men vill man undvika att skära av sina rötter måste man ha kontakt med sitt ursprung; även om man av olika anledningar försöker fly därifrån återvänder man förr eller senare. Annars kommer man vilse, tappar bort sig och hänger liksom i luften. Heidenstams ord att den som lyss som en slarv till skogens sus får ett annat arv än den som föds vid en gata är härvidlag obestridliga. Det ögonblick man blir medveten härom får man också ett grepp om sin uppgift. Hur man sen lyckas lösa denna uppgift är individuellt och bestäms av olika faktorer. Man kan exempelvis vara konservativ till sitt väsen och plöja redan brukade fält. Man kan också behärskas av pioniärsdriften och bryta ny mark. Och man kan för det tredje förena det konservativa och det radikala. För tillvägagångsöttet, metoden, finns härvidlag inga på förhand färdiga normer; ja, möjligen för jordbrukaren, odalmannen, men inte för diktaren, skalden.

2.

Vad mig själv angår är det först under de allra senaste åren jag börjat begripa vari min väsentligaste uppgift som diktare består. Eftersom jag växt upp på ett dagsverkstorp i djupaste skogen och kommer från den fattigaste familjen i en av de fattigaste lappmarksbyarna är det självklart att jag bär med mig arvet från svältens och försakelsens år, men lika självklart är att min själ är genomsyrad av trädens sus, sjöarnas vågskvalp, tjärnarnas mörka hemligheter, myrarnas ogästvänlighet och moarnas vemodsfyllda ödslighet. Inget är naturligare än att jag efter att ha återvänt till min barndomsmiljö, framträder som denna miljös diktare.

Men detta har inte alltid förefallit mig lika naturligt och självklart.

3.

Då jag började skriva, för många år sen, hämtade jag alltid mina motiv från min hembygd. Den fascinerade mig. Allt jag hörde av historier och skrock, det intima umgänget med naturen, människornas konflikter och tragedier, etsades outplånligt in i mitt medvetande. Jag bestämde mig redan då att bli min hembygds diktare.

Men efter denna första tid kom den andra, vandrartiden, främlingstiden. Mina omogna diktförsök uppskattades inte nämnvärt av min omgivning. Liksom vikingen i Geijers dikt kände att stugan blev för trång började även jag finna min tillvaro outhärdlig. Och så reste jag ut, försökte anpassa mig i nya miljöer, valde andra motiv för det jag skrev; jag gjorde allt som stod i min förmåga för att bli kvitt minnena och intrycken från min förnedringstid.

Nu efteråt kan jag inte vara nog tacksam för dessa år av flykt. Det var under dessa år min hembygd framträdde med nya konturer, nya drag; en dag upptäckte jag att det jag hatat och skämts över i stället var värt att älska och dra fram i ljuset. Där låg min barndoms bygd, förgäten oupptäckt, jungfrulig; vad behövde jag mer an vända tillbaka dit, bryta mark, så och vänta på skörd.

4.

Resultatet av min nysådd finns tills vidare samlat i fyra små volymer, diktsamlingarna ”Detta är mitt land” (1939), ”Från myr och mo” (1943) och ”I torpaskogen” (1945) samt i romanen ”Rosalie” (1944). Det är inte mycket att skryta över. Jag vet i alla fall att jag slagit in på rätt väg och jag hoppas att jag i fortsättningen skall kunna bevisa det. Det jag hittills gett är endast spånor, fragment; min dröm är att få möjlighet att skriva ett större prosaverk i vilket jag kan pressa in allt jag samlat och förberett under många år. Med utgångspunkt av det jag redan publicerat tror jag mig dock ha en viss rätt att lägga fram mitt program, min avsikt, att peka på det jag anser vara av vikt, set jag vill slå vakt om och det jag inte kan kompromissa med.

För det första har jag avsiktligt bemödat mig om att bryta med dem tidigare norrlandsdiktningen i bunden form. Jag har den största respekt för många norrländska prosaförfattare, både de som tidigare verkat och de som fortfarande är produktiva. Men jag måste erkänna att jag inte känner mig alltför imponerad av de diktsamlingar som under decenniernas lopp kommit norrifrån. Innehållet i dessa är, med ett par undantag, för vekt, opersonligt och falskt för att göra något större intryck. Det mesta är dålig efterapning av det sämsta från signaturernas tid. Den överidealiserade fjällbygdsromantiken innebär för mig en hädelse, en styggelse som bäst kan bekämpas med att ge något riktigare, någonting av djupare lödighet och äkthet. Flera av mina dikter har udden vänd mot företeelser av antydd art; så har exempelvis dikten ”Långt borta ifrån” en tydlig adress mot den mentalitet som framhävs i Gulbranssens ”Och borta sjunga skogarna”; slutraderna är tydliga nog:

Och skogarna sjunga
långt borta ifrån
om livsdagar tunga
med skulder och lån.

Poem

En lika tydlig adress finns i dikten ”En riktig bok” som finns medtagen i min senaste diktsamling. Men lika ironisk jag ställer mig inför den art av obygdslitteratur mot vilken jag vänder mig lika förstående är jag för de fattiga och ensamma människor som i sin naivitet livnär sin själ med dylika slags böcker. Kan man inte förstå detta missar man något av avgörande vikt och därmed är också ens egen uppgift förspilld. Då kan man inte, som jag föresatt mig, bli en folklig diktare av äkta märke.

5.

Och här kommer jag, för det andra, in på det som jag anser vara det positiva i min uppgift som diktare. Att vara en folklig diktare är inte alltid detsamma som att vara en bygdekomiker. Burns, som anses var Skottlands störste diktare, var utpräglat folklig. Några av Irlands berömdaste diktare är folkliga; jag behöver i detta sammanhang endast nämna Synge (som jag anser borde haft nobelpriset före Yeats) och Nora Ni Chathain. Runeberg och Frödings åtminstone för mig, i lika hög klass som deras övriga diktning. Det är den linje som jag efter min lilla förmåga försökt återuppliva genom min lappmarksdiktning. Jag anser den linjen vara lika värdefull som den modernistiska, den som söker kontakt med de nya utländska strömningarna. Dikten är i och för sig mångsidig, den äger olika slags grenar och olika slags rötter; jag för min del har valt den folkliga roten, den som suger näring ur hembygdens människor och miljö. Den vill jag hålla fast vid, inte ensidigt, inte begränsat, men så fast att var och en skall förstå att det är min andliga huvudnerv. För att förnya mig har jag tvingats att gå tillbaka till mitt land och mitt folk och jag är glad däröver. Jag vill dra upp min okända hembygd ur obemärktheten och lyckas jag en dag bli erkänd som denna bygds diktare har min uppgift inte varit förgäves. Själv anser jag mig vara både traditionalist och nyskapar, jag känner mig inte höra till någon viss diktargrupp och jag är mottaglig både för det föregående och det kommande. Det är också möjligt att jag på min folkliga linje kommer att få efterföljare; jag hoppas det åtminstone. Ty att gå till folket är att gå till sig själv därför att man är född av folket och kommer att förbli hos folket. Hur man sen lyckas är en annan sak, det är något som man kanske inte rår över. Huvudsaken är att man är kallad till något och har mod och vilja att utföra det. Ett anser jag vara väsentligt härvidlag; man måste vara trofast. Är man inte det, sviker man, fäller man domen över sig själv. Och den blir minst av allt mild.

Må jag ha kraft tillräckligt att fortsätta utan svek.

Helmer Grundström