Förordet till romanen Rosalie

I utgåvan på Folket i Bilds förlag 1945 har HG skrivit ett längre självbiografiskt förord. Det är intressant så till vida att det är ett av få tillfällen där HG redogör för sin väg till att bli en författare.

Så här skriver HG:

En vinterkväll för tjugofem år sen satt jag i en dragig timmerkoja mellan Lavsjö och Grynberget och läste ”Göingehövdingen”av C. August Cederborg. Jag var femton år då och det var min tredje vinter i timmerskogen. En av mina äldre arbetskompisar satt bredvid mig och stirrade in i elden som skokgsfolk ofta gör. Så gav han mig en förebrående blick och sade: - Gosse, om du fortsätter att läsa romaner blir dun snart tokig så det är bäst att du slutar i tid.

Han var en hygglig kompis och han menade väl. På den tiden betraktades romanläsning som något osunt i mina hemtrakter. Man tröttnade aldrig att berätta om en pojke från en närliggande socken som börjat studera tillpräst men blivit sinnessjuk; det berodde på att han tvingats läsa för mycket.

Hur gärna jag därför velat följa kompisens råd kunde jag ändå inte göra det. Jag fortsatte att läsa. Nte bara romaner utan allt jag kom över. Och något ännu förfärligare inträffade: jag började skriva vers. Och därmed var diagnosen klar. Jag ansågs rubbad och det fanns de som uppriktigt beklagade mina föräldrar.

Det är möjligt att även mina föräldrar sörjde över min konstighet. I ett avseende kunde de dock inte förebrå mig. De läste själva romaner. Varje gång de för sina fattiga slantar löste ut något efterkravspaket från Stockholm eller Finspong fanns en eller två romaner i paketet. De hade inte råd att köpa böckerna. Men de kunde inte undvara dem.

Jag vet inte hur långt tillbacka i min släkt denna läshunger kan spåras. På både fädernet och mödernet härstammar jag från Bodums socken. Den ligger i den ödsliga trakt av Ångermanland som kilar sig mellan Västerbotten och Jämtland upp mot norska gränsen. Mina morföräldrar bodde på ett ensligt skogstorp ungefär en mil från den lilla byn Flyn. Morfar var fiskare och jägare; han har bland annat skjutit mellan 70 – 80 älgar. Han lever än och är bortåt hundra år. Mormor däremot dog när min mor var helt liten. Vad mina farföräldrar beträffar ägde de ett stenigt hemman i Grundsjö by. Farfar söp mycket, var tidvis oregerlig och använde ofta mässingssnusdosan som argument. Han satte sig i skuld hos ett skogsbolag som tog hemmanet i pant. Farmor var en snäll, blid och tålmodig kvinna. Både hon och farfar är döda sen flera år tillbaka.

Själv föddes jag den 29 februari 1904 i en rucklig sommarstuga på farfars gård. Då jag var så liten att jag inte minns något av det flyttade mina föräldrar till Svanabyn (det är bara en halv mil mellan Svanabyn och Grundsjö) i Dorotea socken i Västerbottens södra lappmark. Där började far med ett dagsverkstorp på andra sidan den vassrika sjön Svanavattnet. Torpet utgjorde fem tunnland och strax bakom låg en sank myr där beckasinerna skrattade och där hjortronen gulnade om somrarna.

Stugan, som uppfördes med grannars hjälp, var trång och primitiv. Familjen växte fort; efter bara några år var vi nio syskon. Fattigdomen var envis och besvärlig. Det fanns vintrar då flera av oss inte hade skor på fötterna. Somliga dagar snöade vi formligen in. Hungern stillades med vattvälling, potatis och saltlake. Far arbetade som brorslare och kom vanligen inte hem förrän till jul och påsk.

Hur ensligt vi än hade det tröstade vi oss dock med läsning av de böcker vi kom över. Dessutom brukade mor berika vår fantasi med att berätta historier om vittror och andra underjordiska väsen. Överallt i byarna trodde man på vittrorna.

Och så hade vi somrarna då vi fick ströva omkring i de melankoliska skogarna och meta abborre och mört i sjön. Ur många synpunkter levde vi som små vildar. Naturen trollband oss. Våra väsen genomsyrades av lommens ödsliga klagan, av uvens olycksbådande hoande, av moarnas vemodiga sus och av myrarnas hopplösa ensamhetsstämning.

Då jag var tio år måste jag ge mig ut för att förtjäna mitt bröd. Jag blev getare och det var en sysselsättning som räckte i tre år. Då jag var mogen för konfirmationen och sen började mitt liv som timmerhuggare, flottare, vägarbetare, odlare och diktare. Det var hårda år och jag kan inte säga att jag trivdes med dem. Jag ville något annat men vad var jag inte säker på. Jag läste mycket. Jag började att skriva. Jag längtade framför allt bort. Det blev trängre och besvärligare. Ingen förstod mig. Och själv förstod jag inte heller något.

Och så stack jag iväg och kom tillbaka med längre och kortare mellanrum. Jag började få dikter, skisser och små artiklar införda i ortstidningarna. Såningsmannen upplät sina spalter för mig. Jag gick en vinterkurs på en folkhögskola och en sommarkurs på en lantmannaskola. Jag körde timmer en vinter. Och nästa höst hamnade jag på Brunnsvik. Den vintern fick jag min första diktsamling antagen Den hette ”Skum” och kom ut 1929. Sedan dess var jag ohjälpligt förlorad.

Jag skrev och skrev. Jag kom till Stockholm och bet mig fast där. Min hembygd trodde jag mig definitivt ha tagit farväl av.

Det dröjde dock inte länge förrän jag upptäckte att jag inte heller trivdes i Stockholm. Jag längtade längre ut i världen. Jag reste till Finland och kände mig hemma där. En vår lyckades jag ta mig över till London. Jag fortsatte till Irland och där stannade jag i tre månader. Jag återvände till London och där höll jag mig kvar till fram emot jul. Under tiden avböjde jag ett förslag att bosätta mig på en finsk koloni i Brasilien. Jag ville i stället till Indien. Men jag reste inte. Jag greps i stället av en överväldigande hemlängtan och ett par dagar före jul var jag åter i Stockholm.

Där stannade jag ytterligare några år. Jag började åter otrivas. En vinter for jag till Moskva; det var en kort visit på fjorton dar. Jag kom tillbacka till Stockholm men jag ägde inte längre vare sig ro eller frid. Jag kände mig rotlös och olycklig. De böcker jag lyckades få ut var ojämna och tillfredställde varken mig eller kritiken.

Den dag skulle dock komma då jag upptäckte vad det var för fel med mig. Jag hade flytt från mitt ursprung men ändå inte kunnat bli det kvitt. Det kallade mig tillbaka. Min barndoms och ungdoms fattiga lappmarker väntade på mig. Under mina planlösa främlingsår hade de förblivit trogna. Det var där jag hade min uppgift, den som jag var på väg att förspilla.

Så kom jag äntligen hem. Och där vill jag förbliva. Jag har i mina tre senaste böcker, diktsamlingarna ”Detta ä mitt land” (1939) och ”Från myr och mo” (1943) samt romanen ”Rosalie” (1944) försökt ge något konkret och väsentligt av denna okända och fattiga landsändas själ. Jag är inte säker att jag lyckats. Men en dag hoppas jag kunna bli dessa lappmarkens diktare.

Helmer Grundström