Mot kvällningen

Kapitel 10 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

AVSKEDSSÅNG

Stjärnorna är vakna långt sen du slutat se.
Sov därför tryggt, du lilla.
Skyddsängeln vid din säng kan vara mild och le.
Han vaktar dig och gör dig inget illa.

Han bär dig över molnen till glömskans stilla dal
på starka och vilsamma armar.
Din ångest är borta. Din panna vit och sval.
Det är inget som jäktar mer och larmar.

(1939)

DEN FÅNGNES LÄNGTAN

Då höjde sej min längtan. Vem kunde hindra den?
Ej murens taggtrådsstängsel. Ej vaktpatrullens män.

Jag sargades med skymford. Jag gisslades med slag.
Men högre steg min längtan för varje andetag.

Vem kunde klippa vingen? Vem kunde stäcka den?
Den sprängde cellens väggar och kedjan utav män.

Den höjde sej i frihet. Den sökte sej till byn.
Där lever den bland gräsen vid skogens gröna bryn.

Den finns i källans spegling. Den finns i trädens sus.
Den finns i fågelns lockrop. Den finns i bäckens brus.

Och långt sen benen vitnat och kroppen blivit mull
ska torpets backar blomma för all min längtans skull.

(1943)

LÅNG-KALLES VISA

Ovanför torp och by
glimmar ett ny.
Bortanför bro och Spång
molar en sång.
Du som är sång och ny
du som är doft och try
lyft mig ur träsk och dy
mot rymd och sky!

(1945)

DET ÄR NOG

Jag har mött min huldra. Och sett min skog.
	Det är nog.
Än hör jag suset från skogens bryn
	hit ner till byn.
Än minns jag glittret i huldrans blick
	när bort hon gick.
Jag har mött min huldra. Och sett min skog.
	Det är nog.

(1945)

OM GUD —

Om Gud ville göra en stjärna av dig
som lyste i vintriga kvällar,
då såg jag den nog från min ensliga stig
under hembygdens isgröna fjällar;
och då tror jag visst det ordnade sig
med tvivel och andra bekymmer.
O, kunde i hjärtat du lysa för mig
var gång när det mörknar och skymmer!

(1947)

DEN FÅVITSKES LYKTA

Då tände jag min lykta. Men oljan var slut.
En flämtning. Och mörkret stod tungt som förut.

Jag stapplade fram i en obekant skog
där risiga grenar mot ansiktet slog.

Det kom ej en susning från björk eller fur.
Blott nattregnet föll i en risslande skur.

Men lyktan gav värme fast släckt var dess sken.
Jag vågar ej stöta den mot stock eller sten.

Jag tryckte den mot mig; den ledde mig än.
Jag smekte dess bågar som man smeker en vän.

Och nattregnet föll med sitt rissel mot skyn.
Och förlorad var stigen som ledde till byn.

Jag ägde blott en lykta till hugnad och tröst
för ångesten som molade och kröp i mitt bröst

en lykta utan olja en lykta utan ljus
— en lykta för en fåvitsk långt bort från hem och hus.

(1954)

SUCKA SKOG

Sucka skog hur tungt som helst.
jag förstår dig nog.
Jag går själv av suckar full.
Och mörk är hjärtats skog.

Hjärtats skog är mörk och tung
av bittert vilda snår.
Solen har ej hittat hit
på många långa år.

Man jag minns som i en dröm
hur den sken en gång.
Det var innan hösten kom
med sin skugga lång.

Innan fågeln flög sin kos.
Innan sången dog.
Sucka du hur tungt som helst.
Jag förstår dig nog.

(1954)

LANDET MED DE GRÖNA FÄLTEN

Bortom horisonten ligger
landet jag vill se en gång
landet med de gröna fälten
och de fria fåglars sång.
Jag vill resa dit och leva
som ett lyckligt barn en tid
sola mig och andas doften
från det mjuka gräsets lid.
Här finns också gräs och lider
men det är så långt till dem
och jag irrar likt den vilsne
som ej hittar vägen hem.
Jag har tappat bort mitt hjärta
i ett kvalmigt nässelfång;
men jag återfår det säkert
när de glada fåglars sång
möter mig från trädens lundar
i det morgonklara land
som av evig sommar grönskar
bortom horisontens rand.

(1954)

MÅ—

Må de gamla få frid.
Må de trötta få ro.
Må det växa grönt gräs
omkring gravarnas kors.

Må det blåsa god vind.
Må det falla vit snö.

(1954)

SOV INTE FÖR LÄNGE

Sov inte för länge. När morgonen gryr
börjar sländan och fjäriln sin dans.
Då lockar din huldra till äventyr
bak åsen som tonar i blått.
Sov inte för länge. Hon skymtar som förr
bland tråden i silverne glans.
Snart bultar ett frostbitet bud på din dörr
och då har din sommar förgått.

(1956)

ATT SOMNA FRÅN EN BOK

Att somna från en bok när timmen är sen
och inte längre höra att klockorna går.
Vad drömmer du för drömmar? Om det vita elfenben?
Om den knarrige John Silver? Om Berenikes hår?

Att somna från en bok när natten står tyst
och inte längre minnas vad gårdagen gav.
Vad drömmer du för drömmar? Om läpparna du kysst?
Om Ivanhoe och Waverley? Om Tiberias hav?

Att somna från en bok när hjärtat är trött
och inte riktigt veta om sömnen blir lång.
Vad drömmer du för drömmar? Om eldar som har dött?
Om de solbelysta hedar? Om änglarnas sång?

(1956)

KVÄLLARNA LÄNGAS

Kvällarna längas men stjärnorna tändas
och evig är striden mellan mörker och ljus.
Först hörs det så tryggt när en klampande känga
nöter sin sula mot knastrande grus.
Men sen blir man tveksam och står där och undrar.
Vem är det månntro som är ute och går?
Och hjärtat far vill mellan oro och visshet
och ängslar sig trött under hemlösa år.

(1956)

DET FALLER EN STJÄRNA

Det blåser så kallt från Gallo fjäll.
Det driver så vitan snö.
Det gnekar så sorgset i granens stam.
Det råmar från aspens sjö.

Det faller en stjärna. Hon faller så tungt.
Det mörknar på tullens mo.
Gud give de gamla som stapplar mot kväll
får evig och innerlig ro.

(1956)

DÄR UTANFÖR

Där utanför flyger fåglarna sin kos.
Och somliga kommer nog igen.
Men sommarens sista doftande ros
vem var det som plockade den.
Jag står här vid fönstret och spanar dit ut
med en sugande längtan i mitt bröst.
Oroligt slår mitt hjärta fast sommarn är slut
och de gråa håren vitnar mot höst.

(1974)

JAG KOMMER SNART

Jag längtade fordom till Samarkand.
Jag längtade långt långt bort.
Jag längtar ej mer. Min längtan är död.
Och mitt fattiga liv är för kort.

Nu går jag och lyssnar i oro full
och med hjärtat bräddat av sång
till röster som viskar ur jordens mull
från alla jag älskat en gång.

O bröder och systrar. Jag kommer snart
för att sluta er i min famn.
Jag känner er alla. Jag vet var ni är
fast jag har glömt era namn.

(1974)

NÄR DE GRÖNA TRÅDEN SAVAS

När de gröna träden savas
och det gula kornet strös
doftar det från mark och gärden
spirar det kring ren och rös.

När de gröna träden savas
och det blånar från vår sjö
vill jag ta farväl en afton
vill jag jordas som ett frö.

När de gröna träden savas
och det våras än en gång
vill jag somna mitt i jublet
från en lycklig fågelsång.

(1977)

VÄNTAN

Det är någon som sjunger i skogen i kväll
men jag kan inte veta vem sångerskan är.
Fast jag sitter allen i mitt ödemarkstjäll
är det ändå som någon jag känner är här.

Är det du som jag drömt om i nätter och år
som jag skymtat ibland bakom irrbloss och sken.
Ska jag söka din hemvist bak risiga snår.
Ska jag treva mej fram bak var slokande gren.

Visst prasslar det fotsteg i höstlöv och grus.
Visst tar det i låset. Jag vet det är du.
Välkommen min kära. Stig in i mitt hus.
Jag har aldrig upplevat en glädje som nu.

(1977)

MEN INGEN KAN VETA

Men ingen kan veta hur valserna går
när dragspelet slutat att brumma.
Och munnar som kvidde i barkbrödets år
är längesen borta och stumma.

Nu skrivs det romaner om hunger och pest
som de välgödda slukar med lystnad.
Från öster går solen. Den sjunker i väst.
Och sen är allt glömska och tystnad.

(1980)