Jag hörde hur det gnisslade mot stenar och grus
och visste att de sökte med hundar och ljus,

jag gav mig ej tillkänna; jag vilade så skönt
under tuvan som var smyckad med mossa och grönt.

Jag kände ju det mesta om fjärilar och bin
om kärlekens jubel och om plågornas skrin,

och därför låg jag stilla i den blommiga dyn,
befriad från det armod jag tyngts av i byn.

Dikt av Helmer Grundström