Jag kan inte glömma de gamla visorna.

När jag var mycket liten — under den tid jag började
formas i livets degel — brukade min mor sjunga mig till
sömns om kvällarna. Det var gamla visor om madonnan
och barnet och den heliga Genoveva. Min mor var lite
gammalmodig av sig. Hon trodde på de gamla visorna.
De voro opium för henne.

Om mornarna väcktes jag av far med en visa som han lärt
sig av sin far och som denne lärt sig av någon som var
äldre än han.

Senare, när jag började sitta på skolbänken, blev jag
inkapslad i gamla visor. De trängde in i min själ, mitt
medvetande, min hjärna. De levde i mig och blevo ett
med mig. Ibland, när jag blev rebellisk, försökte jag göra
mig kvitt dem, men jag misslyckades. Jag försökte lära
mig Marseljäsen en dag, men överraskade mig med att
vissla Kungssången.

Till slut började jag tvivla på att det fanns några nya visor i
världen.

När ett moln seglade under den sommarblå himlakupan,
brukade jag säga till mig själv; det där är inte något nytt
moln. Det är gammalt. mycket garnmalt. Det har
kanske seglat förbi Förr, kanske i går, kanske längre till-
baka. Det har omvandlats något; någon stark Vind har
ruckat på dess form och det har blivit mörkare, det
innehåller mera elektricitet.

När min älskade sade mig att det inte fanns några som var
så lyckliga som vi, hade jag lust att säga henne att hen-
nos ord var lånade ur en av världens äldsta kärleksvisor,
Men jag ville inte bedröva henne och förmörka det
skimmer som lysre ur hennes ögon. Jag var bara ledsen
över att jag inte kunde vara lika glad, lika naiv och lika
okunnig som hon. jag var ledsen över att jag visste för
mycket.

Jag levde i de gamla visorna.

Nu är det någon som påstår att de gamla visorna inte duga
längre. Det skall vara nya melodier och nya ord. Jag är
inte övertygad än. Men om det är så skall jag lära mig
de nya visorna och sjunga dem en solig sommardag, då
världen lögats ren av ett ljumt sommarregn.

Men jag kan aldrig glömma de gamla visorna.

Dikt av Helmer Grundström