Han satt i korgstolen och rökte pipa.
Vårar blånade somrar grönskade höstar gulnade och
vintrar vitnade.
Håret bytte från mörkt till grått från grått till vitt.
Det glesnade och ramlade av.
Kinderna sjönk in.
Tänderna lossnade.
Blicken surnade.
Ögonen förlorade sin glans.
Ingen undrade över vad han tänkte på.
Vad han drömde om.
Vad han längtade till.
Man visste bara att han satt i en korgstol och rökte pipa.
En dag tappade han pipan och sjönk ihop.
Pipan trampades sönder när han bars ut och korgstolen
slängdes på skräphögen.
Efteråt var det som han aldrig existerat.

Dikt av Helmer Grundström