Då tände jag min lykta. Men oljan var slut.
En flämtning. Och mörkret stod tungt som förut.

Jag stapplade fram i en obekant skog
där risiga grenar mot ansiktet slog.

Det kom ej en susning från björk eller fur.
Blott nattregnet föll i en risslande skur.

Men lyktan gav värme fast släckt var dess sken.
Jag vågar ej stöta den mot stock eller sten.

Jag tryckte den mot mig; den ledde mig än.
Jag smekte dess bågar som man smeker en vän.

Och nattregnet föll med sitt rissel mot skyn.
Och förlorad var stigen som ledde till byn.

Jag ägde blott en lykta till hugnad och tröst
för ångesten som molade och kröp i mitt bröst

en lykta utan olja en lykta utan ljus
— en lykta för en fåvitsk långt bort från hem och hus.

Dikt av Helmer Grundström