Lutad över en slekig snickarbänk i en förfallen ladugård
står en gammal man och täljer på en vri; en björkknöl som
skall bli en skål.
Han är över nitti år och den äldste i byn.
Hans syn är skral och vänster arm och hand rör sig
motspänstigt och stelt.
När man pratar med honom svarar han i vädret därför att
hans hörsel är nedsatt.
Han signerar skålarna, karvar in årtal och bokstäver i
bottnarna. Skålarna är klumpiga, den ena sidan är oftare
tjockare än den andra. Ibland skär han igenom och då måste
han kassera vrin.
Med hoppet har inte övergett honom.
Om hundra år ska skålarna få ett stort värde. Det är han
säker på.
Då ska man kivas om dem och hans namn få en ärorik
sida i folklegendens muntliga bok.
Han är en mycket gammal man men utan något tvivel i
sin förkalkade hjärna.
Men han är redan glömd och i grannstugoma sitter yngre
män och karvar vackrare och ändamålsenligare träskålar.

Dikt av Helmer Grundström