Spring inte din toka i hagen
sa hjärtat det kloka och visa.
Men snickarens harmynta Lisa
var så i ett eko betagen

att visdomen gav hon till spillo.
Och följande ekot så trogen
hon sprang där i hagen och skogen
och sökte och sökte i villo.

Och ekot det lockade fagert:
och Lisa i blindo det följde
till tjärnen där myrgräset sköljde
sitt anlet så gulblekt och magert.

Och tuvan gav efter och Lisa
gled ned i det dyiga djupet.
Och borta i fjärran — förlupet —
sjöng ekot den harmyntas visa.

Dikt av Helmer Grundström