Nu är det den sista kvällen. Nu går jag ifrån dej kära
dit tuvorna gungar sanka och tjärnarna mörka stå.
Dit får du ej följa med mej. Där får ingen stå mej nära.
Ty markernas gud har kallat. Och guden vill ha det så.

Du måste försöka glömma de ord våra hjärtan viskar
i denna dejliga sommar och nyligt förgångna vår.
De rinner väl bort och torkar likt regnen som häftigt piskar
den sotiga kojans väggar däroppe vid myrens snår.

Kanhända när hösten skakar de laviga svarta träden
och hässjorna gapar tomma och våta på mejad teg
när byarnas tröskverk dånar och rensar den gula säden
jag går neråt byn en afton med skogsmannens mjuka steg.

Då ska jag gå tätt förbi det hus där vi suttit nära
varandra i ljuva timmar och älskat i lust och tro
en natt när det tunga mörkret står över ditt tak du kära
och allt vad ditt hjärta längtat har lagt sej till stilla ro.

Och då ska jag böja sakta mitt huvud och gå tillbaka
dit tuvorna gungar sakta och tjärnarna mörka stå.
Ty den som har fötts däruppe och markernas vin fått smak
han måSte i ensamheten mot glömska och tystnad gå.

Dikt av Helmer Grundström