Det bor en sorg i denna skog.
Jag känner den förvisst.
Den sorgen är förtrolig nog
när man sin frid har mist.

Den talar inget blomsterspråk.
Den skänker föga tröst.
Den suckar tungt vid lid och stråk
med ångestmättad röst.

I tjärnens djup, i granens sus
i blommans doft den är.
Och jag som lämnat hem och hus
har fått den sorgen kär.

Och frågar, broder, du varför
så får du här mitt svar:
när hjärtats ljusa glädje dör
finns mörka sorgen kvar.

Den kan man tro och ty sig till
det räcker, det är nog
för den som gått sig trött och vill
i brustna livets skog.

Dikt av Helmer Grundström