Det spränger en skenande häst fram genom skogen. Det
står blodfradga omkring hans mun. Remtyg och betsel är
sönderrivna. Den ena stigbygeln är bortsliten. Han är utan
ryttare.

Vanvettig av skräck slår han ner allt i sin väg. Vildblommor
och tordyvlar krossas under hans hovar. Han kommer
inte längre ihåg vad som skrämde honom. Han har redan
glömt vem som sporrade honom. Han har ingen aning om
vart det här hän. Piskad av furierna störtar han blint mot
det okända.

Vem lyckas hejda hästens flykt? Vem vågar åter rida
honom?

Inte jag. Inte du. Inte drängarna vid ankdammen.

Men långt sedan hästen försvunnit står vi här fördrömda
och stirrar efter honom.

Dikt av Helmer Grundström