Hembygdens Son stod på stugbron och glanade bort mot
de blå bergen. Han undrade vad som fanns bakom dem,
En dag gick han hemifrån.
Han klättrade och klev, klättrade och klev, och när han var
hundratre år var han oppe på toppen.
Men den dan var det en så förskräcklig dimma att han inte
kunde se ett dyft.
Matsäcken var slut, det var stängt hos Konsum, och så
pallrade han tillbaks igen.
— Såg du nånting? frågade hans mor.
— Inte ett dugg, svarade han.
— Det kan jag förstå, sa hon. Där borta finns väl inget att se.
Och så körde hon ut honom efter ved.

Dikt av Helmer Grundström