En kväll överrumplades han av dimman när han var ute på
sjön i sin båt.
Dimman var så tät att hans hand försvann när han sträckte
ut armen.
Det var en liten sjö men han var mitt ute på den och han
hade ingen bäring och visste ej åt vilket håll han skulle ro.
Han tyckte att han rodde rätt men han kom inte fram till
land och när han rott en timme blev han rädd och ropade
på hjälp.
Han var alldeles genomsvett och han måste lägga upp årorna
och vila och han ropade flera gånger på hjälp men fick
inget svar.
Då rös han till och fortsatte att ro och när han rott
ytterligare en timme lättade dimman och då upptäckte han
att han fortfarande befann sig mitt ute på sjön.
Han rodde i land, drog upp båten, fick av sig de våta
kläderna, tog på sig varma underplagg, drack tre koppar
kaffe och lade sig.
Men han kunde inte somna, han skalv i kroppen, hackade
tänder och först efter en vecka kände han sig kurant igen.
Han kunde aldrig glömma sin kvällsrodd i dimman men
varje gång han berättade om sin upplevelse skrattade man
åt honom.

Dikt av Helmer Grundström