Kvällarna längas men stjärnorna tändas
och evig är striden mellan mörker och ljus.
Först hörs det så tryggt när en klampande känga
nöter sin sula mot knastrande grus.
Men sen blir man tveksam och står där och undrar.
Vem är det månntro som är ute och går?
Och hjärtat far vill mellan oro och visshet
och ängslar sig trött under hemlösa år.

Dikt av Helmer Grundström