Gubben stod dyster på gården.
Han lyste som snödrivan vit.
Då hörde han något i skogen
vissla en självmördarbit.
Och strax tog han skidor på föttren
och genast rände han dit.

Gumman satt spökrädd vid spisen
och hackade haka och trut.
Det knäppte i väggar och bräder
det röck i trasa och klut.
Och fast hon var ängslig för gubben
tordes hon inte gå ut.

Dagen kom gråsnål och bister.
Kölden klippte och small.
Gubben hang döder i skogen
bak gärsgårn i närmsta tall.
Gumman fick hjärtslag på kuppen.
Så är historien all.

Dikt av Helmer Grundström