Han står ute på farstubron och lyssnar,
Hans hand är kupad bak örat och han står alldeles Stilla.
Det är stilla sommarnatt och inte ett ljud förnimmes.
och ändå porlar bäcken, fåglarna kvittrar, en häst frustar
borta på ängen.
Men mannen på farstubron hör ingenting.
Han är stendöv från födseln och hans öron kan inte uppfånga
vare sig röster eller ljud.
Han vet att han är döv och han vet att han ingenting kan
höra men varje natt står han ute på farstubron och lyssnar.
Hans ansikte är spänt av förväntan och han står orörlig
som petriferad.
Men trumhinnorna vibrerar inte, ögonblicket han väntar
på kommer inte.
Han är stendöv från födseln och stendöv kommer han att
leva fram till sin död.
Men han kommer alltid att stå där ute på stugbron och
lyssna.

Dikt av Helmer Grundström