— Oliver! — Var är du, Oliver?
— Oliver! — Å herre min gud!
Hon ropte sig hes; men Oliver
gav inte ifrån sig ett ljud.

Han låg i den dyiga tjärnen
med stenar om lemmar och hals.
Han snärjdes av ävja och tågor
och kunde ej svara alls.

— Oliver! — Oliver! — Oliver!
— Oliver! — Var är du nånstans?
Hon gjorde sig till fast hon visste
så innerligt väl var han fanns.

Hon sökte på vind och i lider
förmörkad av skam och hat.
Men tungt sov Oliver i tjärnen
befriad från trätor och gnat.

Dikt av Helmer Grundström