Jag kom till ängens blommor; de spred sin ljuva doft.
Och över ängens blommor flög en slända.
Här var det gott att vara. Hit borde man var dag
till fjärilar och humlor återvända.

Men plötsligt dök en fågel som pilen ned ur skyn.
När missade ett fågelgap en slända?
Mitt sinne blev bedrövat. Mitt hjärta slog så tungt
i bävan varför sådant måste hända.

Då hörde jag ett flickskratt och när jag såg mig om
så stod du där bland ljung och åkervända.
Du ropade: — Så lustigt! Jag såg en svala ta
en harkrank; nej jag tror det var en slända!

Och du sprang in i grönskan och öppnade din famn
mot blommorna de sköna och de kända.
Och dina ögon lyste; du liknade precis
en graciös och fin och spädbent slända.

Det var i fjol i juli en dag då solen sken
en dag när allt man drömt om kunde hända.
Nu somras det ånyo och jag tycker att jag ser
dig fladdra över ängen som en slända.

Dikt av Helmer Grundström