Vårt kärleksskepp försvann i morgondiset
men vi stod övergivna kvar på stranden
och spretade med tårna uti sanden
för evigt skovlade ur paradiset.

Dovt sjöng en brusten snäcka. Sanden brände.
Men luften kylde. Videts grenar skälvde.
Och över kustens gråa klippor välvde
en himmel som vi endast flyktigt kände.

Men pilsnabbt flög vår längtan ut på havet
där skeppet gled mot obekanta länder.
Och fumligt tryckte vi varandras händer.
Och det som dött blev än en gång begravet.

Dikt av Helmer Grundström