En kväll när häggen blommade
då satt jag under den
och såg dig gå din väg förbi
i sällskap med din vän.
Det skymde och jag kunde
ej se ditt ögas glans,
men hörde att han sade
att vackrare ej fanns.

Allt blev så ljuvt och skymningen
gled över mig så mjukt.
jag glömde nästan att mitt bröst
var rosslande och sjukt.
Jag log och våren gav mig
sin gröna rikedom,
och över mig stod häggen
med tunga, vita blom.

]ag log mot skyn och stjärnorna,
mot skogen och mot allt,
som smalt ihop och kysste mig
i form av din gestalt.
Och närmast hjärtat värmde
ditt ögas milda glans.
Jag såg den ej, men visste
att vackrare ej fanns.

Dikt av Helmer Grundström