Och medarna gingo och vaggvisan steg
— tuss lull, lull lull — genom rummet.
Och allt som i hjältemod vanligtvis teg
blev tydligt i visan förnummet.
Det var smärta och sorg, det var ångestfylld nöd,
det var oro och ängslan och pina.
Tuss lull, lull lull — och vaggvisan ljöd.
Gud skydde små lemmarna dina!

Och vintern sköt köldskott och månen stod gul,
och granarna tändes i husen.
Men ungmor hon gick ej och tände till jul
de vita, värmande ljusen.
Hon hade ej julljus, hon hade knappt bröd,
men rikligt av ängslan och pina.
Tuss lull, lull lull — och vaggvisan ljöd.
Gud skydde små lemmarna dina!

Dikt av Helmer Grundström