Hon sitter vid köksbordet och läser i en gammal
uppbyggelsebok.
Det är en gammal bok, pärmarna är lösa och på varje sida
finns det gula fläckar.
Hon läser fort och nervöst, orden flyter hop i en enda
mening utan skiljetecken.
På sängen kurar en svart katt och framför fönstren trängs
krukväxtema.
Elden brinner i järnspiseln och kaffepannan hålls alltid
varm.
En brunbetsad radio breder ut sig i en vrå men knäpps
endast på en kvart före åtta varje vardagsmorgon.
Då lyssnar hon på gudstjänsten, nyheterna och väderleks—
rapporterna.
Hon har haft det mycket svårt, fött nio barn till världen,
svultit och försakat, grubblat sig gråblek under sömnlösa
nätter och tärts av oro och bekymmer.
Nu är barnen stora och borta, hon har sin folkpension och
behöver inte längre sitta uppe och lappa trasiga
barnkläder.
Hennes levnad har gått i moll men hon minns ingenting
av sitt liv. Hon är nitti år och hennes hjärna är utsliten.
När hon läst episteln till slut i den gamla uppbyggelse-
boken har hon redan glömt innehållet.
Men hennes hjärta är fortfarande fyllt av bävan och ovisshet
Hon äger inte den svarta kattens sorglösa frid och hon
kan inte fly från sin skugga.
Den gamla är min egen mor men om jag är hemma eller
borta har blivit henne likgiltigt.
Hon betraktar mig med en främlings värmelösa blick och
det är många år sedan jag dog i hennes hjärta

Dikt av Helmer Grundström